Ekofilosofi

Ekofilosofi tar sin utgångspunkt i ett engagemang för jordens framtid och människans värdighet. Ämnet är inte en lära, och ska därmed inte vara dogmatiskt. En förutsättning är istället att det inom ämnet finns en mångfald av hållningar och perspektiv. 

Ämnet arbetar med att undersöka de stora miljö- och framtidsproblemen genom att relatera dem till deras filosofiska och kulturella rötter. I detta ingår att på djupet försöka förstå frågorna, och vara en del i att formulera nya, meningsfulla frågor. Ekofilosofi ska inte förstås som en enhetlig tanketradition. Exempel på några olika ekofilosofier är deep ecology, filosofisk ekofeminism och socialekologi.

Ekofilosofin som ämne understryker att det behöver finnas en mångfald av ekofilosofier. Inom ekofilosofin ryms olika hållningar och en öppen diskussion uppmuntras. Ekofilosofin vill inspirera till utarbetande av ekofilosofier som kan bidra till alternativa tolkningar och därmed lösningsförslag kring miljö- och framtidsproblemen. Första steget är att fördjupa själva frågorna.

Ekofilosofisk analys
En viktig uppgift för ekofilosofin är att undersöka grundläggande antaganden som ligger bakom tolkningar av miljöproblematiken. Exempel på detta kan vara teknologi som lösning eller grunda etiska ställningstaganden. Ekofilosofisk analys omfattar områden som t.ex. människosyn, natursyn, kunskapssyn, handlingsgrund, makt och normalitet.

Fördjupad kulturanalys är ett annat verktyg som används för att undersöka ekofilosofiska frågeställningar. Som en av många möjligheter används begreppet förståelserum. Syftet med begreppet är att visa att de grundläggande antaganden om världen som utgör det förståelserum som miljöfrågorna är inbäddade i, har avgörande betydelse för hur frågorna uppfattas och behandlas. Begreppet förståelserum kan exempelvis användas i analys av utomeuropeiska kulturer och historiska epoker.

Historik
Ekofilosofin "föddes" ur miljöaktivism; de norska filosoferna Sigmund Kvalöy Setereng, Johan Galtung och Arne Naess var med i ockupationer tillsammans med samer och annan lokalbefolkning för att stoppa utbyggnaden av Altaelva i norska Finnmark. Ockupationerna drog ut på tiden, så där blev gott om tid för mer ingående samtal kring varför de var där egentligen. De var överens om att miljöproblemen behöver undersökas på en djupare nivå, med bredare analyser. Vad är ett miljöproblem? Hur kan miljöproblemen förstås ur ett filosofiskt perspektiv?

I Sverige var Karlstads universitet först med att ge universitetskurser i ekofilosofi, den första kursen startades 1977 av Pontus Örtendahl. Här läggs särskilt fokus på att undersöka miljö- och framtidsfrågorna ur ett filosofiskt och kulturellt perspektiv, ofta uttryckt som att det handlar om jordens framtid och människans värdighet. Olika kulturers förståelserum och tolkningar av begrepp som människa, natur, livskvalitet, moral och kunskap granskas. 

Tidigare hette kurserna vid Karlstads universitet ekosofi, men för några år sedan ändrades namet till ekofilosofi, för att tydliggöra kopplingen till andra platser där studier är ämnet bedrivs, t.ex. i Norge där det allmänna namnet är ekofilosofi. 

En viktig del när ekofilosofin föddes var handling, dvs. att inte stanna vid att på djupet försöka förstå vad dessa frågor handlar om, utan också att konkret göra något. Vad som då ska göras blir såklart snabbt nästa intressanta fråga... Och där tar inte ekofilosofin som ämne ställning, men uppmanar däremot var och en att tillsammans med andra eller själv göra det. 



Foto: Tiberiu Patrascu