Ekofilosofi tar sin utgångspunkt i ett engagemang för
jordens framtid och människans värdighet. Ämnet är inte en lära, och ska därmed
inte vara dogmatiskt. En förutsättning är istället att det inom ämnet finns en
mångfald av hållningar och perspektiv. Ämnet arbetar med att undersöka de stora miljö- och
framtidsproblemen genom att relatera dem till deras filosofiska och kulturella
rötter. I detta ingår att på djupet försöka förstå frågorna, och vara en del i
att formulera nya, meningsfulla frågor. Ekofilosofi ska inte förstås som en enhetlig tanketradition.
Exempel på några olika ekofilosofier är deep ecology, filosofisk ekofeminism
och socialekologi. Ekofilosofin som ämne understryker att det behöver finnas en
mångfald av ekofilosofier. Inom ekofilosofin ryms olika hållningar och en öppen
diskussion uppmuntras. Ekofilosofin vill inspirera till utarbetande av
ekofilosofier som kan bidra till alternativa tolkningar och därmed
lösningsförslag kring miljö- och framtidsproblemen. Första steget är att
fördjupa själva frågorna. Ekofilosofisk analys En viktig uppgift för ekofilosofin är att undersöka
grundläggande antaganden som ligger bakom tolkningar av miljöproblematiken.
Exempel på detta kan vara teknologi som lösning eller grunda etiska
ställningstaganden. Ekofilosofisk analys omfattar områden som t.ex.
människosyn, natursyn, kunskapssyn, handlingsgrund, makt och normalitet. Fördjupad kulturanalys är ett annat verktyg som används för
att undersöka ekofilosofiska frågeställningar. Som en av många möjligheter
används begreppet förståelserum. Syftet med begreppet är att visa att de
grundläggande antaganden om världen som utgör det förståelserum som
miljöfrågorna är inbäddade i, har avgörande betydelse för hur frågorna
uppfattas och behandlas. Begreppet förståelserum kan exempelvis användas i
analys av utomeuropeiska kulturer och historiska epoker. Historik Ekofilosofin "föddes" ur miljöaktivism; de norska filosoferna Sigmund Kvalöy Setereng, Johan Galtung och Arne Naess
var med i ockupationer tillsammans med samer och annan lokalbefolkning
för att stoppa utbyggnaden av Altaelva i norska Finnmark. Ockupationerna
drog ut på tiden, så där blev gott om tid för mer ingående samtal kring
varför de var där egentligen. De var överens om att miljöproblemen
behöver undersökas på en djupare nivå, med bredare analyser. Vad är ett
miljöproblem? Hur kan miljöproblemen förstås ur ett filosofiskt
perspektiv? I Sverige var Karlstads universitet först med att ge universitetskurser i ekofilosofi, den första kursen startades 1977 av Pontus Örtendahl. Här läggs särskilt fokus på att undersöka miljö- och framtidsfrågorna ur ett filosofiskt och kulturellt perspektiv, ofta uttryckt som att det handlar om jordens framtid och människans värdighet. Olika kulturers förståelserum och tolkningar av begrepp som människa, natur,
livskvalitet, moral och kunskap granskas. Tidigare hette kurserna vid Karlstads universitet ekosofi, men för några år sedan ändrades namet till ekofilosofi, för att tydliggöra kopplingen till andra platser där studier är ämnet bedrivs, t.ex. i Norge där det allmänna namnet är ekofilosofi. En viktig del när ekofilosofin föddes var handling, dvs. att inte stanna vid att på djupet försöka förstå vad dessa frågor handlar om, utan också att konkret göra något. Vad som då ska göras blir såklart snabbt nästa intressanta fråga... Och där tar inte ekofilosofin som ämne ställning, men uppmanar däremot var och en att tillsammans med andra eller själv göra det.  Foto: Tiberiu Patrascu |
|
|